Efterlängtade besök

Min lägenhet känns väldigt tom just nu. De tre senaste veckorna har jag haft besök, först av min flickvän och sen min bror och det har varit fantastisk roligt. Dessa två besök har också gjort så att jag äntligen fått se lite andra delar av Kina än Shanghai.

Hangzhou:
Kajsa och jag åkte till Hangzhou som är en sexmiljoners stad en timma med ett bekvämt snabbtåg söder om Shanghai. Det som gör Hangzhou till ett av kinesernas mest populära resmål är en sjö, West lake, som ligger precis i anslutning till staden. Sjön är mycket vacker och det var skönt att äntligen se lite natur till skillnad från Shanghais myller av höghus och vägar. Lite av stämningen förstördes dock av att runt hela sjön fanns högtalare gömda bland buskarna från vilka harmonisk musik, såsom gitarrplockande covers på kända Beatles låtar och åttiotalsballader, strömmade ut. Förmodligen är det kinesernas ovana av och rädsla för tystnad som är orsaken till musiken, som slutade spela på kvällarna när det var mer folk runt sjön, men för oss så skapade det bara en artificiell och ”Disneyland” liknande känsla.

Yangshuo:
Eftersom Daniel var här hela två veckor så kunde vi göra en lite längre resa och därför bestämde oss för att flyga till Yangshuo i södra Kina. Kände mig lite orolig för att flyga inrikes, man har ju hört en del historier om Kinesiskt inrikes flyg tidigare. Självklart så slog vädret om till värsta ovädret precis innan vi skulle flyga. Regnet fullkomligt hällde ner och skapade små floder av smutsvatten längs gatorna samtidigt som åskan dånade mellan husen. Började ångra att jag valt Juneyao Airlines som flög för 300 RMB, 600 RMB billigare än konkurrenterna – Varför är man så dumsnål? När man vet hur kinesers säkerhetstänkande är i vardagssituationer, såsom i biltrafiken, så är det svårt att helt slappna av och det var med en olustig känsla i magen jag satt i Maglev tåget på väg ut till Pudongs flygplats. Planet visade sig dock vara splitter nytt och när vi ett par timmar försenade lyfte från flygplatsen så hade det klarnat upp och den två timmar långa flygningen gick perfekt, med utmärkt servis och god mat.

Till Yangshuo tar vi oss med båt på floden Li omringade av ett sagolandskap av grönbeklädda sockertoppsberg insvepta i låga moln. Väl framme i Yangshuo, en stad som påminner mycket om Thailands backpacker områden med små mysiga restauranger och butiker som säljer kopierade väskor och kläder, så checkar vi in på ett litet hotell med utsikt över floden. Jag sätter mig på vår balkong och läser en bok och bara njuter. När jag tittar upp ser jag en flock vattenbufflar som flyter förbi med strömmen. Kontrasten mot mitt liv i Shanghai är enorm och på något sätt så är det just dessa motsatser som har kommit och symbolisera Kina för mig den här första tiden. Ett land med enorma skillnader och orättvisor, ett land där det hypermoderna och det uråldriga ständigt konkurrerar och där människorna själva tycks splittrade mellan sitt rika kulturarv och en längtan efter snabb rikedom och materiell status. En miljö som förvånar och många gånger upprör men som aldrig blir långtråkig.

Vi hyr ett par cyklar och ger oss ut på äventyr. Kartan som vi köpt ser ut som en sådan där skattkarta som fanns i sagoböckerna och det visar sig snart att kartritaren mycket riktigt hade god fantasi och att nästan inga vägar stämmer med verkligheten. Resans mål, drakbron, når vi aldrig men upplevelsen av att cykla på små vägar, ibland inte bredare än att cykeln precis får plats och på ett ställe översvämmat så att vi får vada genom halvmeter djupt vatten, genom risfält och små byar hela tiden omslutna av bergen är fantastisk. Efter en dagstur i högt tempo kommer vi helt utmattade tillbaka till staden precis innan solen går ner. Jag somnar den kvällen med en känsla av att varit med om något magiskt.

Kontorslunch

För varje dag som går så blir det allt varmare här i Shanghai. Igår kröp termometern upp mot 29 grader på eftermiddagen och snart är det nog dags att låta luftkonditioneringen få arbeta i lägenheten. Måste erkänna att jag är lite orolig för hur det kommer att bli i sommar när det ska kunna bli runt 40 grader som värst. Blir nog till att hålla sig inomhus eller kanske göra som många kineser gör och gå runt med ett paraply för att skydda sig när solen gassar som värst.

På tv får man ständigt nya rapporter om jordbävningen vars förödande konsekvenser blir allt mer tydliga. Över 35 000 döda och fortfarande så ligger mängder av människor begravda i hus som inte hunnit undersökas. Det kommer ta månader innan den slutgiltiga dödsiffran kan fastställas. Känns skönt att regeringen i alla fall har varit förhållandevis öppna med läget och att mina kollegor i princip har fått samma information som jag fått via svenska medier om hur situationen har utvecklats. Självklart så finns det ett begränsat utrymme för kritik av insatsen, men öppenheten är ändå påfallande speciellt om man jämför med hur regimen i Burma har agerat i samband med cyklonen. Ett agerande som liknar det Kina har använt sig av vid tidigare naturkatastrofer.

Tao berättade en intressant detalj när det gäller jordbävningar och höga hus. Det är tydligen så att höga hus inte får lika stora påfrestningar av jordbävningar som låga hus då de höga husen svänger i än lägre frekvens än själva marken just på grund av deras längd. Mest påfrestning är det tydligen på hus med runt sju våningar. Plötsligt är jag nöjd att bo på 21:a våningen igen.

I fredags hade Danzel ordnat så att vi hade knytkalas på lunchen där alla hade tagit med sig hemlagad mat från sina respektive regioner. Vi dukade upp allt på mitt skrivbord, vars storlek äntligen fick komma till nytta, och avnjöt sedan en riktig festmåltid tillsammans. Återigen inser man vilken central roll maten har i den kinesiska kulturen. Ska man bygga team här i Kina så ska man göra det med mat. Känner lite press att jag själv måste försvara den svenska matlagningskonsten men har än så länge kommit undan med att jag inte har några redskap i mitt kök. Om de börjar tjata så är min plan att ta dem till Ikea och äta köttbullar.

Måste säga att stämningen är god på kontoret. Var orolig hur våra processer och metoder, som bygger mycket på kommunikation, samarbete och egna initiativ, skulle tas emot av kineserna som traditionellt sett är vana väldigt hierarkiska och toppstyrda arbetsmiljöer. Men mottagande har varit väldigt positivt och det var riktigt kul att se utvecklarna spontant sitta tillsammans och lösa ett problem nu i fredags. Det tycker jag bådar gott för framtiden.

Från vänster: Wayne, jag, Tao, Tom, Danzel och Skill

Jordbävning

Som ni säkert läst om i medierna så skedde en jordbävning Sichuanprovinsen i mellersta Kina igår. Jag märkte ingenting av själva skalvet, vårt kontorshus är bara 20 våningar och vi arbetar på den åttonde, men plötsligt så fylldes luften av ett sorl och när jag tittade ut från kontoret var det fullt av människor på gatan. Jag frågade mina kollegor vad som hänt, men ingen visste något. Precis samtidigt skulle jag hålla en intervju och på vägen in i mötesrummet får jag reda på att det varit en jordbävning. Eftersom alla var kvar på kontoret så beslöt jag mig för att hålla intervjun ändå. Måste erkänna att jag var lite okoncentrerad under intervjun. Plötsligt tycktes jag mig höra ljud som jag tidigare inte hört och skakade inte persiennerna precis? Väl tillbaka från intervjun så var det betydlig färre personer ute på gatan och efter ytterligare en timma var allt som vanligt. Beslutade mig för att nästa gång något liknande händer så ska jag ta det säkra före det osäkra och utrymma i alla fall min del av kontoret, det är helt klart inte värt att riskera något för en timmas förlorat arbete.

Under dagen har rapporterna om antalet döda ökat stadigt och det känns läskigt att höra att minst 10000 och förmodligen många fler har dött. Som tur är så har ingen av mina anställda några nära anhöriga som drabbats. Två har sina hemstäder i området, om än inte särskilt nära jordbävningens epicentrum, men de har lyckats nå sina familjer och hört att alla mår bra.

Det är i tider som dessa som en lägenhet på 21:a våningen plötsligt inte verkar som en sådan bra idé när allt kommer kring. Men jag är inte särskilt orolig. Huset är nybyggd och då ska det klara skalv på 8,0 enligt de kinesiska standarderna. Även om det är en stor skillnad på ska och faktiskt gör här nere.

Månadsrapport

Det är inte jag som bestämmer i min lägenhet längre. Mina glas har plötsligt flyttats ett skåp till vänster, min papperskorg i badrummet är numera gömd bakom toalettstolen och mina linser har förpassats in under handfatet. Känns inte helt bra. Å andra sidan så är mina kalsonger prydligt vikta i garderoben, mina skjortor nystrukna och från golvet kommer det en svag doft av citrus. Man får nog ta det goda med det onda. Som ni säkert förstår så har jag skaffat mig en Ayi som kommer till min lägenhet och städar två gånger i veckan. Var först lite tveksam till hela idén, känns konstigt att ha någon som städar upp efter en, men eftersom livet här nere är ganska intensivt så är det skönt att inte behöva lägga ner energi på att städa.

I veckan var jag på jakt efter ett ställe att spela tennis på. Först hittade jag ett ställe som verkade ha jättefina banor, men när jag ringde visade det sig att man måste vara medlem i deras klubb för att få spela. Ett årsmedlemskap gick på 40000 RMB. Kändes lite dyrt för att spela tennis. Efter fortsatt letande så hittade jag tillslut en tennishall bara två kvarter från min lägenhet. Jag bestämde mig för att gå dit och boka en bana efter jobbet, eftersom jag antog att det skulle bli svårt med språket över telefon. När jag kom in i receptionen så satt där tre kvinnor som, liksom jag befarat, inte kunde ett ord engelska. De hade en kalender framme på skrivbordet och jag försökte förgäves få dem att boka en bana.

Efter ett tag kom en äldre kinesisk herre fram och började, på en utmärkt brittisk engelska, berätta öppettiderna och förklara hur jag kunde köpa ett köpa ett kort för att varje gång skulle bli lite billigare. Men även han verkade inte förstå min fråga när det gäller bokning av banan. Det verkade som om man bara gick dit och spelade. Jag tyckte det verkade vara ett märkligt system. Efter att ha ställt ytterligare ett antal frågor som jag fick konstiga svar på gick det tillslut upp för mig att det inte var en tennishall jag var hos. Tydligen hade tennisstadion flyttat till ett nytt ställe, som mannen pekade ut på min karta, och nu låg det en simhall på den gamla adressen. Jag hade alltså försökt boka en kommunal simbassäng de senaste tjugo minuterna. Gick leende ut från simhallen, de måste verkligen tyckt att jag var en underlig figur.

Det har varit en hektisk arbetsvecka. Teamet fick tillskott av ytterligare två personer och det känns roligt att kontoret börjar fyllas med folk. Att de förstår engelska har underlättat introduktion avsevärt. Innan jag åkte ner till Shanghai så trodde jag att den enda som jag skulle kunna prata med var Danzel och sedan skulle han kommunicera vidare till resten av teamet, som någon sorts avancerad form av visklek. Men nu kan jag skapa en relation till alla teammedlemmar, vilket känns mycket roligare.

I går fick jag tillsist min soffa, så nu är lägenheten färdigmöblerad. Han som hyr ut lägenheten är väldigt stolt över att det är en ljus ”skandinavisk” stil, men det känns mest som att möblerna är så ljusa att det nästan försvinner in i de vita väggarna. Men även om det inte är min stil så börjar jag helt klart känna mig hemma i lägenheten. Jag har varit här nere i lite drygt en månad nu men fortfarande känns mycket nytt och då känns det skönt att ha en plats där man kan slappna av helt och vila ut på.

Att bygga team

Vi hade vår första ”team building” aktivitet i fredags – Danzel, Wayne och jag. Danzel hade bokat bord på en restaurang nära kontoret som serverar den kryddstarka maten från hans hemprovins Schezuan.

När vi precis har satt oss frågar Wayne om jag vill prova kinesiskt vin och det vill jag förstås göra. Menyn visar att en flaska kan kosta allt mellan hundra och tusen RMB, den senare ska tydligen vara just det vin som partiledningen alltid dricker på fina middagar. Vi beställer någon av de billigare sorterna och får snart in en liten flaska, förpackad i en papperskartong, och varsitt miniatyrvinglas. Kinesiskt vin visar sig vara femtioprocentigt risbrännvin och inget annat. Det borde jag kanske ha förstått? Wayne fyller på de pyttesmå glasen, vi skålar och dricker upp. Vinet har en mycket stark spritsmak och lämnar en obehaglig oljig och sötsliskig smak kvar i munnen.

Under tiden vi beställde in vinet så hade Danzel passat på att beställa all vår mat så nu börjar den ena rätten efter den andra att dyka upp på vårt bord. Först kommer två förrätter, kall kyckling täckt av en stark sås och chilikryddor och en sallad med vinäger, och därefter radas huvudrätterna upp; En mystisk oxsvansgryta med geléaktiga köttbitar, fantastiskt goda ”minikebabs” med kyckling, stekta auberginer och två olika typer av milda krämliknande soppor. Det är viktigt med balans i den kinesiska kulturen och därför så används de svala sopporna att balansera de kryddstarka rätterna. Någon efterrätt serveras normalt inte utan man äter godsaker som kakor och glass vid andra tillfällen.

Middagen avbryts mitt i av att en man iklädd traditionell teaterkostym utför ett dansnummer där han tillsynes omärkligt byter ansiktsmasker under hela dansen. Effekten av att hans ansikte på bråkdelen av en sekund helt ändrar karaktär är kuslig, speciellt för oss som sitter nära, och under showen så blandas applåderna med förskräckta utrop från publiken.

Vi avslutar med att gå på en bar i närheten. Baren är riktigt sunkig, varken Wayne eller Danzel brukar gå ut så de tar bara första bästa uteställe de ser, och påminner om en korsning mellan fritidsgård och en mörk gothkällare. Det är helt öde förutom lite serveringspersonal. Vi spelar fotbollsspel med och dricker lite öl innan vi går hem runt tolvsnåret. Middagen var helt klart höjdpunkten på kvällen. Tror vi skippar baren nästa teamaktivitet, det är helt klart genom mat som man traditionellt umgås och lär känna varandra här i Kina.

Jag hittade en fantastiskt bra videobutik igår, ”Sonic Boom”, som bara ligger tvåhundra meter från där jag bor. Utbudet är lätt i klass med min videobutik hemma i Hornstull och det fanns absolut inte bara de stora ”block buster” filmerna från Hollywood utan även filmer som den iransk/franska ”Persepolis” och Anton Corbins ”Control”. Att varje DVD, som i princip omöjlig att skilja från ett original, bara kostar tolv RMB gör ju inte saken sämre.

Nästa vecka kommer ytterliggare två personer ansluta sig till teamet. På måndag kommer Skill, som ska ansvara för kvalitetsuppföljningen och på tisdag så kommer Tao som blir den första utvecklaren. Kvaliteten på de vi intervjuat har varit väldigt varierande. Jag har utan tvekan fått in de sämsta lösningarna någonsin på vår hemuppgift samtidigt som de som jag har anställt har haft bra lösnigar. De två första intervjuerna jag hade direkt när jag kom hit var katastrofala och jag började undra vad jag gett mig in på, men nu känns det mycket bättre. Klart över förväntningarna är kandidaternas engelska kunskaper, alla som vi anställt har kunnat göra sig förstådda på engelska. Det ska bli mycket spännande och se hur de kommande veckorna, när vi ska börja arbeta på ett riktigt projekt, kommer att gå.

Färden över floden

Vaknar upp svettig med en bultande huvudvärk och en svag känsla av illamående. I mina öron ringer fortfarande housemusiken från klubben Lounge 18 som jag lämnade bara några timmar tidigare. Jag sluter ögonen i desperat försök att hålla mig kvar i sömnen, men mobiltelefonens alarm gör allt för att jag inte ska lyckas. Reser mig till slut sakta upp i sängen och kollar på klockan. Två timmar kvar tills jag ska vara vid min nya lägenhet och ta emot nycklarna. Hela min kropp vill bara ligga stilla kvar i sängen men eftersom taxiresan kommer ta nästan en timma så ignorerar jag kroppens signaler och släpar mig in i duschen. Efter en kort dusch börjar jag planlöst packa ihop mina saker. Tröttheten gör att allt går väldigt långsamt och det känns som jag aldrig kommer få ner allt i mina väskor. Tillslut lyckas jag dock.

Taxiresan blir ganska obehaglig. Solen har börjat värma rejält och taxichauffören försöker förgäves få luftkonditioneringen att fungera. Istället åker vi med öppna fönster och bilen fylls snart av de svarta avgasmolnen från diesellastbilarna. Varje bil som vi passerar tycks ta omvägen genom mitt huvud och när jag blundar kommer illamåendet tillbaka igen. Efter vad som känns som en evighet stannar äntligen chauffören. Jag betalar, tar ut mina väskor, och ser taxin försvinna längs gatan.

Framför mig reser sig ett av de fem 35-våningshusen som utgör bostadskomplexet ”Jing-An Four Season’s”. Jag passerar den kostymklädda vakten i porten och går in i hallen som mest liknar en lobby på ett finare hotell. Åker upp till 21:a våningen där jag möts av uthyraren som lämnar över nycklar, en fjärrkontroll till det elektriska dörrlåset och ett passerkort till dörren nere i lobbyn.

När jag äntligen blir ensam i lägenheten så sätter jag mig ned i den temporära vardagsrumssoffan, mina riktiga möbler kommer först nästa vecka, och tittar ut genom balkongfönstret. Utsikten får mig snart att glömma bort huvudvärken och jag måste nästa nypa mig själv i armen. Overklighetskänslan, som till och från drabbar mig här nere, tränger sig återigen på. Mitt liv här är på så många sett olikt det jag har i Sverige och det är fortfarande svårt att förstå att det här kommer vara mitt hem ett år framöver.

Som ni ser så har jag fått ett kinesiskt namn av Wayne – Tài Zhēn. Zhēn betyder Hassel och är forntida tecken som inte längre används dagligen. Tài är ett namn som tidigare endast var förbehållet kungar och som ganska passande bland annat betyder högst. Danzel, den nya team leadern som började i måndags, berättade för mig att mitt namn lät som något som intellektuella föräldrar, som läst mycket historisk litteratur, skulle ge sina barn. Kanske inte lika tufft som att heta Rock, Apple och Princess som några av mina nya kollegor heter, men jag är ändå stolt över mitt nya namn.

Nästan två meter

Står i en halvtom tunnelbanevagn som är på väg längs linje två mellan mitt kontor, som ligger i det jättelika nybyggda området Pudong öster om floden Huangpo och Puxi som är Shanghais äldre centrum, dit jag snart kommer att flytta. En gammal man får syn på mig och vänder sig till sitt barnbarn, säger något, och pekar sedan på mig. Barnet, som kanske är fem år gammalt, inspekterar mig noga och förundrat en lång stund. Överallt möts jag av liknande reaktioner. Vakten vid grinden till mitt bostadsområde undrar om jag kanske är två meter och skrattar förtjust när jag försöker visa hur många centimeter som saknas. Många frågar om jag spelar basket som Kinas nationalhjälte Yao Ming.

Nära Peoples Square blev jag stoppad av en tjej som påpekade att min kropp verkligen var fint formad och frågade om jag var modell. Mycket smickrad förklarade jag att så inte var fallet. Sen föreslog hennes killkompis att jag såg ut som Harry Potter, vilket de genast enades om var sant. Harry Potter! En liten finnig trollkarl? Jag som alldeles nyss var modell. Avslutade samtalet snabbt och gick, med ett självförtroende som just fått sig en törn, vidare längs gatan.

Skrev på kontraktet till lägenheten nu i fredags men kommer först att kunna flytta in på lördag nästa vecka eftersom det tar tid att föra över pengarna från mitt svenska konto. Jag kommer bo i ett nybyggt hus mitt i centrum på 21:a våningen med en svindlande utsikt över staden. Ett gästrum finns så den som är sugen på att uppleva Shanghai under det närmsta året är varmt välkommen att bo hos mig.

Ibland regnar det tydligen här också

Sitter dyngsur på Starbucks, mitt emot kontoret, och väntar på att regnet ska gå över. Hela staden är inbäddad i en tjock betonggrå dimma som gör att skyskraporna flyter ihop med himlen. Min plan var att åka hem men efter en kvarts tröstlöst jagande efter taxi gav jag upp så nu sitter jag här och dricker en cappuccino istället.

Dagarna på kontoret går långsamt när man är helt ensam. Det enda avbrottet under dagen är lunchen med Wayne. Vi går till någon lokal restaurang som ofta ger ett ganska tveksamt intryck. Sprickor som letar sig över stengolvet. Plastbord och stolar som verkar stulna från en campingplats någonstans i Östeuropa. Själva lokalen är formad som en korridor där man precis fått plats med en bordsrad längs vardera vägg. Totalt får kanske trettio personer plats. Jag är ensam västerlänning. Maten är dock fantastiskt god och väldigt variationsrik. Du har bland annat den starka maten från södra Kina, skaldjursmaten från kustprovinserna och det lätta, fräscha kantonesiska köket. Ingen har hört talas om friterade bananer med glass. Lunchen går loss på 10 RMB (ca 10 kr) var och vi turas om att betala varannan dag.

Regnet öser fortfarande ner men min cappuccino är slut och jag börjar bli hungrig. Eftersom rusningstiden är över så borde jag dock kunna få tag på en taxi hem till lägenheten den här gången. Det ska bli skönt när jag kan flytta till min egen lägenhet, som man kan åka tunnelbana till. Om allt pappersarbete går igenom sker flytten på söndag.

Kontor, eller?

Jag berättade aldrig om mitt kontorsrum igår. Mitt rum som tidigare har varit kontorschefens rum och som var det finaste på hela kontoret. Skillnaden är att det nu finns skrivbord för sexton personer till i rummet. Jag sitter ensam mitt i rummet bakom ett bastant bord i mörkt trä. Skrivbordet är dubbelt så stort som det jag hade hemma i Sverige och mer än så om man jämför med övriga skrivbord i rummet. Då och då avbryts jag av att någon kommer in, självklart efter att ha knackat först trots att dörren är öppen, och meddelar mig något varefter personen snabbt tassar ut för att inte störa för mycket. En känsla av makt och upphöjdhet infinner sig. Den känslan försvinner dock snabbt när Wayne, min rekryterare, förklarar att Jeffrey, IT-ansvarig, behöver lagra ett stort antal datorer och att halva rummet kommer utnyttjas som lagerlokal minst en månad framåt. Skönt att komma ner på jorden igen.

Landat i Shanghai

Så då är jag äntligen i Shanghai. Fortfarande känns staden som en oändlig mängd skyskrapor utslängda över ett gigantiskt fält som korsas av ett trådigt vägnät där tutande taxibilar och bussar trängs med räddhågsna flanörer som korsar vägen med livet som insats. Trots att det är grön gubbe. Försöker memorera vägen mellan min tillfälliga lägenhet och jobbet när jag sitter i taxin, men de höga husen är för lika och tillslut så inser jag att det är enklast att bara lita på chauffören. Sakta men säkert börjar jag ändå förstå att den här staden kommer bli min hemstad i tolv månader framöver. Just nu känns det spännande.

Hade min första ”lost in translation” upplevelse nu ikväll. Det är rätt intressant att försöka beställa på en restaurang där personalen inte kan ett ord engelska. Jag sitter där och bannar mig själv för att jag inte tog med pekboken, med alla de praktiska bilderna, som jag fick av min chef Jens. Huvudrätten var enkel, den fanns på bild, men hur beställer man ris och dricksvatten? Tillslut lyckas jag beställa in en Cola och efter mycket gestikulerande även en skål med ris. Lämnar restaurangen mätt och belåten men med känslan av att jag åtminstone måste lära mig några kinesiska ord för att överleva i den här staden.

Har även stött på Kinas berömda internetcensur – den gyllene skölden. Ni vet den som gör att all Internet trafik i Kina måste passera en central punkt där allting övervakas och där mängder av sidor censureras bort. På min arbetskompis Gustafs råd så valde jag WordPress som bloggplattform. Visade sig dock att inga av de bloggar som ligger under deras domän går att läsa från Kina. Det löste sig dock genom att jag bloggar via jobbets virtuella nätverk (vpn) – så enkelt stoppar man inte min röst.

Imorgon ska jag titta på en lägenhet som ligger centralt nära ”People’s square” i samma bostadskomplex som min kompis Peter bor i. Jag har lyckats förhandla ner hyran så att den täcks av min budget så jag hoppas verkligen att allt ser bra ut så att vi kan skriva ett kontrakt.