Färden över floden

Vaknar upp svettig med en bultande huvudvärk och en svag känsla av illamående. I mina öron ringer fortfarande housemusiken från klubben Lounge 18 som jag lämnade bara några timmar tidigare. Jag sluter ögonen i desperat försök att hålla mig kvar i sömnen, men mobiltelefonens alarm gör allt för att jag inte ska lyckas. Reser mig till slut sakta upp i sängen och kollar på klockan. Två timmar kvar tills jag ska vara vid min nya lägenhet och ta emot nycklarna. Hela min kropp vill bara ligga stilla kvar i sängen men eftersom taxiresan kommer ta nästan en timma så ignorerar jag kroppens signaler och släpar mig in i duschen. Efter en kort dusch börjar jag planlöst packa ihop mina saker. Tröttheten gör att allt går väldigt långsamt och det känns som jag aldrig kommer få ner allt i mina väskor. Tillslut lyckas jag dock.

Taxiresan blir ganska obehaglig. Solen har börjat värma rejält och taxichauffören försöker förgäves få luftkonditioneringen att fungera. Istället åker vi med öppna fönster och bilen fylls snart av de svarta avgasmolnen från diesellastbilarna. Varje bil som vi passerar tycks ta omvägen genom mitt huvud och när jag blundar kommer illamåendet tillbaka igen. Efter vad som känns som en evighet stannar äntligen chauffören. Jag betalar, tar ut mina väskor, och ser taxin försvinna längs gatan.

Framför mig reser sig ett av de fem 35-våningshusen som utgör bostadskomplexet ”Jing-An Four Season’s”. Jag passerar den kostymklädda vakten i porten och går in i hallen som mest liknar en lobby på ett finare hotell. Åker upp till 21:a våningen där jag möts av uthyraren som lämnar över nycklar, en fjärrkontroll till det elektriska dörrlåset och ett passerkort till dörren nere i lobbyn.

När jag äntligen blir ensam i lägenheten så sätter jag mig ned i den temporära vardagsrumssoffan, mina riktiga möbler kommer först nästa vecka, och tittar ut genom balkongfönstret. Utsikten får mig snart att glömma bort huvudvärken och jag måste nästa nypa mig själv i armen. Overklighetskänslan, som till och från drabbar mig här nere, tränger sig återigen på. Mitt liv här är på så många sett olikt det jag har i Sverige och det är fortfarande svårt att förstå att det här kommer vara mitt hem ett år framöver.

Som ni ser så har jag fått ett kinesiskt namn av Wayne – Tài Zhēn. Zhēn betyder Hassel och är forntida tecken som inte längre används dagligen. Tài är ett namn som tidigare endast var förbehållet kungar och som ganska passande bland annat betyder högst. Danzel, den nya team leadern som började i måndags, berättade för mig att mitt namn lät som något som intellektuella föräldrar, som läst mycket historisk litteratur, skulle ge sina barn. Kanske inte lika tufft som att heta Rock, Apple och Princess som några av mina nya kollegor heter, men jag är ändå stolt över mitt nya namn.

Nästan två meter

Står i en halvtom tunnelbanevagn som är på väg längs linje två mellan mitt kontor, som ligger i det jättelika nybyggda området Pudong öster om floden Huangpo och Puxi som är Shanghais äldre centrum, dit jag snart kommer att flytta. En gammal man får syn på mig och vänder sig till sitt barnbarn, säger något, och pekar sedan på mig. Barnet, som kanske är fem år gammalt, inspekterar mig noga och förundrat en lång stund. Överallt möts jag av liknande reaktioner. Vakten vid grinden till mitt bostadsområde undrar om jag kanske är två meter och skrattar förtjust när jag försöker visa hur många centimeter som saknas. Många frågar om jag spelar basket som Kinas nationalhjälte Yao Ming.

Nära Peoples Square blev jag stoppad av en tjej som påpekade att min kropp verkligen var fint formad och frågade om jag var modell. Mycket smickrad förklarade jag att så inte var fallet. Sen föreslog hennes killkompis att jag såg ut som Harry Potter, vilket de genast enades om var sant. Harry Potter! En liten finnig trollkarl? Jag som alldeles nyss var modell. Avslutade samtalet snabbt och gick, med ett självförtroende som just fått sig en törn, vidare längs gatan.

Skrev på kontraktet till lägenheten nu i fredags men kommer först att kunna flytta in på lördag nästa vecka eftersom det tar tid att föra över pengarna från mitt svenska konto. Jag kommer bo i ett nybyggt hus mitt i centrum på 21:a våningen med en svindlande utsikt över staden. Ett gästrum finns så den som är sugen på att uppleva Shanghai under det närmsta året är varmt välkommen att bo hos mig.

Ibland regnar det tydligen här också

Sitter dyngsur på Starbucks, mitt emot kontoret, och väntar på att regnet ska gå över. Hela staden är inbäddad i en tjock betonggrå dimma som gör att skyskraporna flyter ihop med himlen. Min plan var att åka hem men efter en kvarts tröstlöst jagande efter taxi gav jag upp så nu sitter jag här och dricker en cappuccino istället.

Dagarna på kontoret går långsamt när man är helt ensam. Det enda avbrottet under dagen är lunchen med Wayne. Vi går till någon lokal restaurang som ofta ger ett ganska tveksamt intryck. Sprickor som letar sig över stengolvet. Plastbord och stolar som verkar stulna från en campingplats någonstans i Östeuropa. Själva lokalen är formad som en korridor där man precis fått plats med en bordsrad längs vardera vägg. Totalt får kanske trettio personer plats. Jag är ensam västerlänning. Maten är dock fantastiskt god och väldigt variationsrik. Du har bland annat den starka maten från södra Kina, skaldjursmaten från kustprovinserna och det lätta, fräscha kantonesiska köket. Ingen har hört talas om friterade bananer med glass. Lunchen går loss på 10 RMB (ca 10 kr) var och vi turas om att betala varannan dag.

Regnet öser fortfarande ner men min cappuccino är slut och jag börjar bli hungrig. Eftersom rusningstiden är över så borde jag dock kunna få tag på en taxi hem till lägenheten den här gången. Det ska bli skönt när jag kan flytta till min egen lägenhet, som man kan åka tunnelbana till. Om allt pappersarbete går igenom sker flytten på söndag.

Kontor, eller?

Jag berättade aldrig om mitt kontorsrum igår. Mitt rum som tidigare har varit kontorschefens rum och som var det finaste på hela kontoret. Skillnaden är att det nu finns skrivbord för sexton personer till i rummet. Jag sitter ensam mitt i rummet bakom ett bastant bord i mörkt trä. Skrivbordet är dubbelt så stort som det jag hade hemma i Sverige och mer än så om man jämför med övriga skrivbord i rummet. Då och då avbryts jag av att någon kommer in, självklart efter att ha knackat först trots att dörren är öppen, och meddelar mig något varefter personen snabbt tassar ut för att inte störa för mycket. En känsla av makt och upphöjdhet infinner sig. Den känslan försvinner dock snabbt när Wayne, min rekryterare, förklarar att Jeffrey, IT-ansvarig, behöver lagra ett stort antal datorer och att halva rummet kommer utnyttjas som lagerlokal minst en månad framåt. Skönt att komma ner på jorden igen.

Landat i Shanghai

Så då är jag äntligen i Shanghai. Fortfarande känns staden som en oändlig mängd skyskrapor utslängda över ett gigantiskt fält som korsas av ett trådigt vägnät där tutande taxibilar och bussar trängs med räddhågsna flanörer som korsar vägen med livet som insats. Trots att det är grön gubbe. Försöker memorera vägen mellan min tillfälliga lägenhet och jobbet när jag sitter i taxin, men de höga husen är för lika och tillslut så inser jag att det är enklast att bara lita på chauffören. Sakta men säkert börjar jag ändå förstå att den här staden kommer bli min hemstad i tolv månader framöver. Just nu känns det spännande.

Hade min första ”lost in translation” upplevelse nu ikväll. Det är rätt intressant att försöka beställa på en restaurang där personalen inte kan ett ord engelska. Jag sitter där och bannar mig själv för att jag inte tog med pekboken, med alla de praktiska bilderna, som jag fick av min chef Jens. Huvudrätten var enkel, den fanns på bild, men hur beställer man ris och dricksvatten? Tillslut lyckas jag beställa in en Cola och efter mycket gestikulerande även en skål med ris. Lämnar restaurangen mätt och belåten men med känslan av att jag åtminstone måste lära mig några kinesiska ord för att överleva i den här staden.

Har även stött på Kinas berömda internetcensur – den gyllene skölden. Ni vet den som gör att all Internet trafik i Kina måste passera en central punkt där allting övervakas och där mängder av sidor censureras bort. På min arbetskompis Gustafs råd så valde jag WordPress som bloggplattform. Visade sig dock att inga av de bloggar som ligger under deras domän går att läsa från Kina. Det löste sig dock genom att jag bloggar via jobbets virtuella nätverk (vpn) – så enkelt stoppar man inte min röst.

Imorgon ska jag titta på en lägenhet som ligger centralt nära ”People’s square” i samma bostadskomplex som min kompis Peter bor i. Jag har lyckats förhandla ner hyran så att den täcks av min budget så jag hoppas verkligen att allt ser bra ut så att vi kan skriva ett kontrakt.