Kontorslunch

För varje dag som går så blir det allt varmare här i Shanghai. Igår kröp termometern upp mot 29 grader på eftermiddagen och snart är det nog dags att låta luftkonditioneringen få arbeta i lägenheten. Måste erkänna att jag är lite orolig för hur det kommer att bli i sommar när det ska kunna bli runt 40 grader som värst. Blir nog till att hålla sig inomhus eller kanske göra som många kineser gör och gå runt med ett paraply för att skydda sig när solen gassar som värst.

På tv får man ständigt nya rapporter om jordbävningen vars förödande konsekvenser blir allt mer tydliga. Över 35 000 döda och fortfarande så ligger mängder av människor begravda i hus som inte hunnit undersökas. Det kommer ta månader innan den slutgiltiga dödsiffran kan fastställas. Känns skönt att regeringen i alla fall har varit förhållandevis öppna med läget och att mina kollegor i princip har fått samma information som jag fått via svenska medier om hur situationen har utvecklats. Självklart så finns det ett begränsat utrymme för kritik av insatsen, men öppenheten är ändå påfallande speciellt om man jämför med hur regimen i Burma har agerat i samband med cyklonen. Ett agerande som liknar det Kina har använt sig av vid tidigare naturkatastrofer.

Tao berättade en intressant detalj när det gäller jordbävningar och höga hus. Det är tydligen så att höga hus inte får lika stora påfrestningar av jordbävningar som låga hus då de höga husen svänger i än lägre frekvens än själva marken just på grund av deras längd. Mest påfrestning är det tydligen på hus med runt sju våningar. Plötsligt är jag nöjd att bo på 21:a våningen igen.

I fredags hade Danzel ordnat så att vi hade knytkalas på lunchen där alla hade tagit med sig hemlagad mat från sina respektive regioner. Vi dukade upp allt på mitt skrivbord, vars storlek äntligen fick komma till nytta, och avnjöt sedan en riktig festmåltid tillsammans. Återigen inser man vilken central roll maten har i den kinesiska kulturen. Ska man bygga team här i Kina så ska man göra det med mat. Känner lite press att jag själv måste försvara den svenska matlagningskonsten men har än så länge kommit undan med att jag inte har några redskap i mitt kök. Om de börjar tjata så är min plan att ta dem till Ikea och äta köttbullar.

Måste säga att stämningen är god på kontoret. Var orolig hur våra processer och metoder, som bygger mycket på kommunikation, samarbete och egna initiativ, skulle tas emot av kineserna som traditionellt sett är vana väldigt hierarkiska och toppstyrda arbetsmiljöer. Men mottagande har varit väldigt positivt och det var riktigt kul att se utvecklarna spontant sitta tillsammans och lösa ett problem nu i fredags. Det tycker jag bådar gott för framtiden.

Från vänster: Wayne, jag, Tao, Tom, Danzel och Skill

Jordbävning

Som ni säkert läst om i medierna så skedde en jordbävning Sichuanprovinsen i mellersta Kina igår. Jag märkte ingenting av själva skalvet, vårt kontorshus är bara 20 våningar och vi arbetar på den åttonde, men plötsligt så fylldes luften av ett sorl och när jag tittade ut från kontoret var det fullt av människor på gatan. Jag frågade mina kollegor vad som hänt, men ingen visste något. Precis samtidigt skulle jag hålla en intervju och på vägen in i mötesrummet får jag reda på att det varit en jordbävning. Eftersom alla var kvar på kontoret så beslöt jag mig för att hålla intervjun ändå. Måste erkänna att jag var lite okoncentrerad under intervjun. Plötsligt tycktes jag mig höra ljud som jag tidigare inte hört och skakade inte persiennerna precis? Väl tillbaka från intervjun så var det betydlig färre personer ute på gatan och efter ytterligare en timma var allt som vanligt. Beslutade mig för att nästa gång något liknande händer så ska jag ta det säkra före det osäkra och utrymma i alla fall min del av kontoret, det är helt klart inte värt att riskera något för en timmas förlorat arbete.

Under dagen har rapporterna om antalet döda ökat stadigt och det känns läskigt att höra att minst 10000 och förmodligen många fler har dött. Som tur är så har ingen av mina anställda några nära anhöriga som drabbats. Två har sina hemstäder i området, om än inte särskilt nära jordbävningens epicentrum, men de har lyckats nå sina familjer och hört att alla mår bra.

Det är i tider som dessa som en lägenhet på 21:a våningen plötsligt inte verkar som en sådan bra idé när allt kommer kring. Men jag är inte särskilt orolig. Huset är nybyggd och då ska det klara skalv på 8,0 enligt de kinesiska standarderna. Även om det är en stor skillnad på ska och faktiskt gör här nere.

Månadsrapport

Det är inte jag som bestämmer i min lägenhet längre. Mina glas har plötsligt flyttats ett skåp till vänster, min papperskorg i badrummet är numera gömd bakom toalettstolen och mina linser har förpassats in under handfatet. Känns inte helt bra. Å andra sidan så är mina kalsonger prydligt vikta i garderoben, mina skjortor nystrukna och från golvet kommer det en svag doft av citrus. Man får nog ta det goda med det onda. Som ni säkert förstår så har jag skaffat mig en Ayi som kommer till min lägenhet och städar två gånger i veckan. Var först lite tveksam till hela idén, känns konstigt att ha någon som städar upp efter en, men eftersom livet här nere är ganska intensivt så är det skönt att inte behöva lägga ner energi på att städa.

I veckan var jag på jakt efter ett ställe att spela tennis på. Först hittade jag ett ställe som verkade ha jättefina banor, men när jag ringde visade det sig att man måste vara medlem i deras klubb för att få spela. Ett årsmedlemskap gick på 40000 RMB. Kändes lite dyrt för att spela tennis. Efter fortsatt letande så hittade jag tillslut en tennishall bara två kvarter från min lägenhet. Jag bestämde mig för att gå dit och boka en bana efter jobbet, eftersom jag antog att det skulle bli svårt med språket över telefon. När jag kom in i receptionen så satt där tre kvinnor som, liksom jag befarat, inte kunde ett ord engelska. De hade en kalender framme på skrivbordet och jag försökte förgäves få dem att boka en bana.

Efter ett tag kom en äldre kinesisk herre fram och började, på en utmärkt brittisk engelska, berätta öppettiderna och förklara hur jag kunde köpa ett köpa ett kort för att varje gång skulle bli lite billigare. Men även han verkade inte förstå min fråga när det gäller bokning av banan. Det verkade som om man bara gick dit och spelade. Jag tyckte det verkade vara ett märkligt system. Efter att ha ställt ytterligare ett antal frågor som jag fick konstiga svar på gick det tillslut upp för mig att det inte var en tennishall jag var hos. Tydligen hade tennisstadion flyttat till ett nytt ställe, som mannen pekade ut på min karta, och nu låg det en simhall på den gamla adressen. Jag hade alltså försökt boka en kommunal simbassäng de senaste tjugo minuterna. Gick leende ut från simhallen, de måste verkligen tyckt att jag var en underlig figur.

Det har varit en hektisk arbetsvecka. Teamet fick tillskott av ytterligare två personer och det känns roligt att kontoret börjar fyllas med folk. Att de förstår engelska har underlättat introduktion avsevärt. Innan jag åkte ner till Shanghai så trodde jag att den enda som jag skulle kunna prata med var Danzel och sedan skulle han kommunicera vidare till resten av teamet, som någon sorts avancerad form av visklek. Men nu kan jag skapa en relation till alla teammedlemmar, vilket känns mycket roligare.

I går fick jag tillsist min soffa, så nu är lägenheten färdigmöblerad. Han som hyr ut lägenheten är väldigt stolt över att det är en ljus ”skandinavisk” stil, men det känns mest som att möblerna är så ljusa att det nästan försvinner in i de vita väggarna. Men även om det inte är min stil så börjar jag helt klart känna mig hemma i lägenheten. Jag har varit här nere i lite drygt en månad nu men fortfarande känns mycket nytt och då känns det skönt att ha en plats där man kan slappna av helt och vila ut på.

Att bygga team

Vi hade vår första ”team building” aktivitet i fredags – Danzel, Wayne och jag. Danzel hade bokat bord på en restaurang nära kontoret som serverar den kryddstarka maten från hans hemprovins Schezuan.

När vi precis har satt oss frågar Wayne om jag vill prova kinesiskt vin och det vill jag förstås göra. Menyn visar att en flaska kan kosta allt mellan hundra och tusen RMB, den senare ska tydligen vara just det vin som partiledningen alltid dricker på fina middagar. Vi beställer någon av de billigare sorterna och får snart in en liten flaska, förpackad i en papperskartong, och varsitt miniatyrvinglas. Kinesiskt vin visar sig vara femtioprocentigt risbrännvin och inget annat. Det borde jag kanske ha förstått? Wayne fyller på de pyttesmå glasen, vi skålar och dricker upp. Vinet har en mycket stark spritsmak och lämnar en obehaglig oljig och sötsliskig smak kvar i munnen.

Under tiden vi beställde in vinet så hade Danzel passat på att beställa all vår mat så nu börjar den ena rätten efter den andra att dyka upp på vårt bord. Först kommer två förrätter, kall kyckling täckt av en stark sås och chilikryddor och en sallad med vinäger, och därefter radas huvudrätterna upp; En mystisk oxsvansgryta med geléaktiga köttbitar, fantastiskt goda ”minikebabs” med kyckling, stekta auberginer och två olika typer av milda krämliknande soppor. Det är viktigt med balans i den kinesiska kulturen och därför så används de svala sopporna att balansera de kryddstarka rätterna. Någon efterrätt serveras normalt inte utan man äter godsaker som kakor och glass vid andra tillfällen.

Middagen avbryts mitt i av att en man iklädd traditionell teaterkostym utför ett dansnummer där han tillsynes omärkligt byter ansiktsmasker under hela dansen. Effekten av att hans ansikte på bråkdelen av en sekund helt ändrar karaktär är kuslig, speciellt för oss som sitter nära, och under showen så blandas applåderna med förskräckta utrop från publiken.

Vi avslutar med att gå på en bar i närheten. Baren är riktigt sunkig, varken Wayne eller Danzel brukar gå ut så de tar bara första bästa uteställe de ser, och påminner om en korsning mellan fritidsgård och en mörk gothkällare. Det är helt öde förutom lite serveringspersonal. Vi spelar fotbollsspel med och dricker lite öl innan vi går hem runt tolvsnåret. Middagen var helt klart höjdpunkten på kvällen. Tror vi skippar baren nästa teamaktivitet, det är helt klart genom mat som man traditionellt umgås och lär känna varandra här i Kina.

Jag hittade en fantastiskt bra videobutik igår, ”Sonic Boom”, som bara ligger tvåhundra meter från där jag bor. Utbudet är lätt i klass med min videobutik hemma i Hornstull och det fanns absolut inte bara de stora ”block buster” filmerna från Hollywood utan även filmer som den iransk/franska ”Persepolis” och Anton Corbins ”Control”. Att varje DVD, som i princip omöjlig att skilja från ett original, bara kostar tolv RMB gör ju inte saken sämre.

Nästa vecka kommer ytterliggare två personer ansluta sig till teamet. På måndag kommer Skill, som ska ansvara för kvalitetsuppföljningen och på tisdag så kommer Tao som blir den första utvecklaren. Kvaliteten på de vi intervjuat har varit väldigt varierande. Jag har utan tvekan fått in de sämsta lösningarna någonsin på vår hemuppgift samtidigt som de som jag har anställt har haft bra lösnigar. De två första intervjuerna jag hade direkt när jag kom hit var katastrofala och jag började undra vad jag gett mig in på, men nu känns det mycket bättre. Klart över förväntningarna är kandidaternas engelska kunskaper, alla som vi anställt har kunnat göra sig förstådda på engelska. Det ska bli mycket spännande och se hur de kommande veckorna, när vi ska börja arbeta på ett riktigt projekt, kommer att gå.